Befälet i klassrummet

Sammanfattning

När fler än en vuxen vistas i klassrummet under lektion uppstår problem om vem som ska ta hand om eventuella ordningsproblem. Det finns tre sätt att lösa frågan. Det bästa sättet är om föreläsaren tar hand om alla störningar. Är föreläsaren osäker så kan det vara bättre om den lyssnande tar hand om problemen, men då bör den som tar hand om problemen tänka på att vara diskret för att inte själv störa lektionen allt för mycket. Det tredje alternativet är att de vuxna delar ansvaret. Då bör de vuxna vara samspelta och på något vis ha talat igenom ansvarsfördelningen.

Det går också att komma åt ordningsproblem utan att tillrättavisa. Lyssnaren kan ställa frågor till föreläsaren som leder in föreläsningen på ett intressantare spår.

Problemet

Det händer ibland att det vistas fler än en vuxen i klassrummet. Det kan handla om att en elev har en assistent med sig, att du bjuder in föreläsare eller att klassen av någon anledning har två lärare schemalagda samtidigt. När eleverna jobbar och de två vuxna går runt för att hjälpa till innebär detta oftast inget problem. Problemen uppstår istället när en av de vuxna behöver ha odelad uppmärksamhet; vid föreläsningar och genomgångar och någon av eleverna stör på något vis.

Vem ska säga till? Vem ska tillrättavisa?

Det finns några olika vägar att gå. Men det är viktigt att man väljer någon av dem. Låter man beslutet hänga i luften så finns risken att den som står framför klassen blir osäker på hur han ska handla, vilket i sin tur kan leda till att eleverna upplever personen som osäker samt att ingen tillrättavisavisar störningar och vidare att störningara normaliseras.

En negativ spiral kan uppstå som slutar i en katotisk lektion. Det finns i huvudsak tre vägar att gå för att lösa ordningsproblemen:

Föreläsaren tar hand om ordningsproblemen

De två vuxna i klassrummet deklarerar inför klassen att det är föreläsaren som tar hand om eventuella ordningsproblem. Detta för att eleverna inte ska tro att den lyssnande personlen struntar i problemen.
Exempel:

[Vänd mot klassen] Då sätter vi i gång. Som ni vet har vi bjudit in Kalle i dag för att han ska prata om hur det är att arbeta som ambulanssjukvårdare.
[Vänd mot Kalle] Varsågod Kalle. Då tar du över klassen och jag sätter mig och lyssnar.

Modellen är densamma som används inom det militära, där befäl lämnar över befälet till varandra. Inom det militära svarar alltid den som tar befälet just: ”Jag tar befälet!” Men det är kanske lite väl drastiskt i klassrummet. Huvudsaken är att det är tydligt för eleverna vem som är ansvarig i klassrummet.

Den lyssnaren tar hand om ordningsproblemen

Föreläsaren talar och den ordinarie läraren tar hand om eventuella problem som uppstår. Denna modell är i normalfallet inte att rekommendera. Den är väldigt lätt att missbruka. Ofta tror den undervisande läraren att bara han kan hantera klassen, när det i själva verket kan vara så att gästföreläsaren kan ta vara på sig själv och är van vid att hantera störande elever. Den vuxne betraktaren kanske då lägger sig i för mycket och avbryter den som står framför klassen. Det kan leda till att framställningen blir sönderstyckad och att föreläsaren förlorar auktoriteten.

Egentligen ska denna modell bara användas när föreläsaren är osäker och själv önskar att någon annan tar hand om problemen.

Men det finns naturligtvis undantag då lyssnaren kan bryta in. Jag hörde ett sådant exempel härom dagen. En jurist var inbjuden till skolan för att prata om sitt yrke. Den ordinarie läraren hade lämnat över och kvinnan hade pratat i fem minuter. Det började mumlas och fnissas på sista raden. Den ordinare läraren uttryckte sig ungefär så här:

[Vänd till föreläsaren] Ursäkta. En liten ordningsfråga.
[Vänd mot klassen] Vi har gemensamt bjudit in NN för att prata om sitt jobb. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att vi sitter tysta och lyssnar.

Läraren bjöd med gruppen genom att säga att de tillsammans kommit överens om att föreläsaren till klassen. Han hänvisade till elevernas förnuft. Eleverna tystnade och läraren slapp tjata och skälla. Till detta bör också sägas att läraren använde sig av sin röst och sitt tonläge för att att inte låta anklagande utan snarare uppmuntrande.

Som tillrättavisande lyssnare är hand och blick ofta effektivare än ordet. Påminn elever om att vara tysta genom att titta, eller strirra, på dem. Hjälper inte detta så smyg fram och lägg en hand på axeln på en av orosmakarna. Sätt dig mellan dem.

Jag kan inte nog poängtera att om lyssnaren griper in för mycket i föreläsningen så tar lyssnaren uppmärksamheten och föreläsaren riskterar att tappa tråden. Dessutom är en sönderstyckad föreläsning inte så intressant som en som får löpa ostört i ett flöde.

Föreläsaren och lyssnare tar hand om problemen tillsammans

Om lyssnare och föreläsare ska ta hand om problemen tillsammans krävs samspel. Och samspel kräver att de vuxna är förtrogna med varandra. Kommer man överens om att tillsammans ta hand om problemen kan det vara samma sak som att inte ha kommit överens om något över huvud taget. Någon form av uppdelning bör alltid göras. Exempel:

Lyssnaren: Du tar hand om småstörningar så tar jag hand om Lisa, Vera och Adam om de skulle störa. De brukar ju kunna kunna ställa till med saker.

Jag har varit med om att vara schemalagd med annan lärare i samma grupp. Ordningsfrågorna har löst sig bra. Men om man skulle studera våra beteenden närmare så skulle man upptäcka ganska komplicerade informella uppgörelser. Det kan handla om vem som bäst hanterar vissa elever, om vem som bäst hanterar olika typer av störningar och hur man signalerar turtagning.

Boooring!

Det händer ibland att föreläsaren är riktigt tråkig och långrandig. Du kanske sitter och hör hur eleverna blir allt mer oroliga, och du förstår dem. Det var ett misstag att bjuda in personen. Vad gör du då?
Jag skulle försöka leda föreläsningen rätt genom att själv ställa frågor som jag tror att eleverna vill ha svar på, gärna lite provocerande för att väcka elevernas intresse. På så vis kan jag få eleverna att haja till samtidigt som jag leder in föreläsaren på ett intressant spår. Svar på frågor brukar också vara intressantare att lyssna till än förberedda monologer.

Att själv ställa frågor kan också få igång elevernas frågemaskineri.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *